Om du vill ta dig till Gärdets tunnelbanestation har du tre alternativ: två ”traditionella” nedgångar i form av rulltrappor, samt en hissnedgång (sammanlagt finns tre hissar vid denna nedgång).

När jag steg in i en av hissarna tog det några sekunder innan jag såg vilken knapp som man behövde trycka på för att åka ner till tunnelbanenivån. Okej, fotot ovan är taget med en mobilkamera och därför inte av den bästa kvaliteten, men bilden återspeglar ändå hur svårt det var att se vad som stod under respektive knapp. Efter att ha fått vinkla huvudet lite och gå lite närmare tryckte jag in rätt knapp.

Dagen därpå skulle jag åka upp från tunnelbanan till marknivån men denna gång var det en av de andra hissarna som stannade. Väl inne i hissen upptäckte jag att en tidigare resenär hade målat dit två pilar för att markera vilken knapp som gjorde vad!

En god gärning i bästa guerilla usability-stil!

Några snabba funderingar:

• Hade man gjort någon slags användaranalys (och i bästa fall även testat med användare) så borde upp- och nedknapparna inte bara ha fått varsin pil, de borde även ha tillverkats i en större storlek än nödknapparna för att tydligt markera vilka knappar som är de viktigaste. Nödknapparna skulle fortfarande vara tydliga pga. färganvändningen.
• Hur tänkte hissknapparutvecklarna att användare som inte förstår svenska skulle göra? Gissa? (Iofs 50/50… om inte användaren trycker på en nödknapp vill säga)
• Behövs det upp- och nedknappar överhuvudtaget? Eftersom hissen bara har två stopp (marknivå och tunnelbanenivå) vill man ju antingen åka upp eller ned. Jag är dock lite osäker på om nya användare skulle förstå att man inte behöver trycka på något när dörrarna stängs.

(För dig som undrar över rubriken så är det en omskrivning av reklammetoden ”guerrilla marketing”.)

I användbarhetstester ligger oftast fokus på det som fungerar dåligt. I en av Jakob Nielsens ”alertboxar” skriver användbarhetsgurun om att det även kan vara bra att ibland skifta fokus och undersöka varför användarna alltid lyckas med vissa uppgifter. Denna metod passar dock bäst för system där designers och utvecklare har lyckats med att lösa de mest uppenbara felen.

Som vanligt levererar Nielsen intressant läsning och denna alertbox är inget undantag.

Jag har tidigare skrivit om svenska Seniofon som har har tagit fram en enkel mobiltelefon inriktad mot äldre – en stor och köpstark samhällsgrupp som kommer att innefatta ännu fler invånare om några år.

Sedan jag skrev detta inlägg har jag hittat flera andra telefoner med samma koncept. Några av dessa presenteras nedan.

Jitterbug

Amerikanska Jitterbug har två stycken mobiltelefoner i sitt sortiment. Modellen till vänster liknar till utseendet en vanlig standardmobil men är anpassad till att vara så enkel som möjlig att använda, bland annat genom att visa texten på skärmen i en stor storlek. Modellen till höger är utvecklad för de användare som behöver något ännu enklare. Den har bara tre stora knappar: den första kopplar användaren till Jitterbugs växeltelefonister, den andra ringer upp ett förbestämt nummer och den tredje kopplar användaren till 911.

En intressant detalj hos Jitterbugs mobiler är att om du öppnar telefonerna så hör du en kopplingston. Detta innebär också att för målgruppen svårtydda begrepp som signalstyrka inte behöver användas eftersom tonen bara hörs om telefonen har anslutning med en mobilmast.

Istället för att visa upp ikoner i telefonens skärm sker interaktionen mellan användaren genom att telefonen frågar enkla frågor och användaren svarar med YES- eller NO-knappen. Funktionerna som mobilerna har går också att stänga av via Jitterbugs hemsida. Det innebär att en släkting t.ex. kan hjälpa till att skräddarsy Jitterbugen efter användarens behov och skickligheter.

Vill du läsa mer om Jitterbug och hur utvecklingen gick till rekommenderar jag BusinessWeeks artikel om företaget.

Doro

Svenska Doro har flera enkla telefoner i sitt så kallade Care electronics-sortiment.

HandleEasy

HandleEasy är en enkel telefon där användaren utöver att ringa har en telefonbok samt kan se de senaste inkomna och slagna numrena. Svara- och lägg på-knapparna är stora och tydliga och knappsatsen innehåller bara 0-9 samt stjärna och fyrkant. Ovanför knappsatsen finns också fyra snabbvalsknappar. Jag förstår dock inte hur användaren kommer åt och navigerar i telefonboken.

HandlePlus

HandlePlus är en ännu enklare telefon. Knappsatsen är ersatt av fem stycken snabbvalsknappar samt en svara- och lägg på-knapp. Precis som pryltidningen M3 skriver i sin recension av telefonen tycker jag också att ”huller om buller”-placeringen av knapparna saknar logik. Visst, rent estetiskt blir det kanske en smula roligare, men detta är ju en mobil där funktion helt klart ska gå före form.

På baksidan av HandlePlus finns det en lista där man kan skriva upp var någonstans snabbvalsknapparna är kopplade till. Mobilen är också utrustad med en högtalarfunktion.

Jag tycker att en nackdel med HandlePlus är att snabbvalsknapparna är numrerade. Utan att ha några som helst bevis från tester antar jag ändå att vissa användare kan tänkas tro att knapparna är ”riktiga” nummerknappar. Jag hade föredragit bokstäver istället – vilket också används för att identifiera systertelefonen HandleEasys snabbvalsknappar.

MemoryPlus

Doro har även enkla trådbundna telefoner. Ett exempel på en sådan modell är MemoryPlus. Telefonen har stora knappar samt fyra snabbvalsknappar där foton kan placeras.