Nästan alla som har betalat med kort har någon gång haft kortet vänt åt fel håll, dragit det för för snabbt — eller för långsamt. En rolig aspekt med kortläsare är att expertanvändarna — det vill säga alla expediter — nu har börjat designa om terminalerna. Varför är det inget kortföretag som har frågat dessa användare förut vad som behöver förbättras? Dessa personer har bevittnat miljontals med användarinteraktioner och har säkerligen en stor kunskap om vad som fungerar bra respektive dåligt.

Det verkar även vara rätt så vanligt att glömma kvar kort i chipläsaren, vilket ett användartest borde ha upptäckt. En kund i en affär har som mål att köpa en produkt och ta med denna från affären, därför är det lätt att glömma kortet eftersom man vid betalningsgodkännandet har uppnått sitt mål. Jämför med hur man vid en bankomat tvingas ta ut kortet innan man kan utföra målet, nämligen att få pengarna i handen.

Jag har fotograferat flera olika kortläsare där expediteterna med små, enkla och billiga trix har förbättrat interaktionsdesigen avsevärt. Guerilla usability är i sig ett intressant fenomen, men när får vi egentligen se en bra designad kortläsare som löser dagens problem?

Om du vill ta dig till Gärdets tunnelbanestation har du tre alternativ: två ”traditionella” nedgångar i form av rulltrappor, samt en hissnedgång (sammanlagt finns tre hissar vid denna nedgång).

När jag steg in i en av hissarna tog det några sekunder innan jag såg vilken knapp som man behövde trycka på för att åka ner till tunnelbanenivån. Okej, fotot ovan är taget med en mobilkamera och därför inte av den bästa kvaliteten, men bilden återspeglar ändå hur svårt det var att se vad som stod under respektive knapp. Efter att ha fått vinkla huvudet lite och gå lite närmare tryckte jag in rätt knapp.

Dagen därpå skulle jag åka upp från tunnelbanan till marknivån men denna gång var det en av de andra hissarna som stannade. Väl inne i hissen upptäckte jag att en tidigare resenär hade målat dit två pilar för att markera vilken knapp som gjorde vad!

En god gärning i bästa guerilla usability-stil!

Några snabba funderingar:

• Hade man gjort någon slags användaranalys (och i bästa fall även testat med användare) så borde upp- och nedknapparna inte bara ha fått varsin pil, de borde även ha tillverkats i en större storlek än nödknapparna för att tydligt markera vilka knappar som är de viktigaste. Nödknapparna skulle fortfarande vara tydliga pga. färganvändningen.
• Hur tänkte hissknapparutvecklarna att användare som inte förstår svenska skulle göra? Gissa? (Iofs 50/50… om inte användaren trycker på en nödknapp vill säga)
• Behövs det upp- och nedknappar överhuvudtaget? Eftersom hissen bara har två stopp (marknivå och tunnelbanenivå) vill man ju antingen åka upp eller ned. Jag är dock lite osäker på om nya användare skulle förstå att man inte behöver trycka på något när dörrarna stängs.

(För dig som undrar över rubriken så är det en omskrivning av reklammetoden ”guerrilla marketing”.)

I användbarhetstester ligger oftast fokus på det som fungerar dåligt. I en av Jakob Nielsens ”alertboxar” skriver användbarhetsgurun om att det även kan vara bra att ibland skifta fokus och undersöka varför användarna alltid lyckas med vissa uppgifter. Denna metod passar dock bäst för system där designers och utvecklare har lyckats med att lösa de mest uppenbara felen.

Som vanligt levererar Nielsen intressant läsning och denna alertbox är inget undantag.